Det är såklart en definitionsfråga, men jag skulle inte säga att problemet är att för många par skiljer sig. Anledningen till att människor tycker att för många skiljer sig är den utopiska tron på att kärnfamiljen är det bästa sättet att vara familj på och att separationer är traumatiska.
Det är aldrig separationen i sig som är problemet, det är alltid vår förmåga att hantera den som skapar känslor, eller ohållbara situationer eller kriser.
Då tänker du kanske, okej, men vad är problemet då? Och jag ser fyra olika problem som jag vill ta upp med dig just nu.
1️⃣ Vi vet sällan hur en hälsosam och kärleksfull relation ser ut
Alldeles för många av oss har växt upp i sk vanliga familjer. Det kanske inte var så mycket bråkande men det var mamman som tog det största ansvaret för hemmet. Det var hon som städade, lagade mat, såg till att du hade kläder, tröstade dig, köpte presenter till dina vänner, såg till att ni träffade släkten ibland mm.
Pappan fanns där, men mest på jobbet eller i tidningen (numera dator eller telefon). Han kanske skjutsade ibland. Han var snäll men han tog inte så mycket mer ansvar än för sitt jobb. Man visste (eller fick anta) att han gillade mamma, men han visade det sällan genom ord eller gester. Snarare kanske han skojade lite om henne ibland, på gränsen till föraktfullt.
Om de bråkade så såg vi dem aldrig lösa sina bråk. Vi hade inga modeller i hur man reparerar och blir sams. Han gjorde det man bad honom om men vi såg honom inte ta eget ansvar. Han kramade henne inte. Sa sällan något snällt. Verkade sällan glad när han var hemma.
2️⃣ Det är fortfarande stigmatiserat att söka hjälp
Så ofta hör jag att människor säger att det är så mycket prat om psykisk hälsa och att det inte alls är så svårt, läskigt eller farligt att söka hjälp längre. Men jag håller inte riktigt med. De allra flesta jag pratar med har väntat alldeles för länge innan de sökt stöd antingen för relationen, för att reda ut vad de vill eller för att få stöd genom separationen.
En återkommande grej är att kvinnan tycker att de ska ta hjälp från någon, men mannen vill inte. Eller så tänker de/nån av dem att det inte finns någon poäng med det när de väl beslutat sig för att avsluta relationen. Oavsett så väntar för många för länge innan de tar emot hjälp. Och eftersom separationer är något som rör ’familjen’ och således är ’privat’ så är motviljan till att ta emot stöd än större.
PST! Du kan ladda ner en gratis webinarserie om hur du separera med omtanke HÄR!
3️⃣ Det otroligt bristfälliga stödet som finns kring separationer
Om vi hade haft ett bättre skyddsnät för personer som går igenom en separation så hade det inte varit så tufft. Problemet nu är att det väldigt ofta är upp till kvinnan att få stöd i separationen. Delvis för att det känns obekvämt, obekant och skrämmande för mannen (+ han ser sällan poängen). Men också för att det är hon som tagit det emotionella ansvaret genom hela relationen. Problemet är ju bara att hon är helt slutkörd av att försöka få relationen att fungera och behöver en paus. Istället läggs denna börda också på hennes axlar och det är inte rättvist.
Det behövs stöd när man går igenom en separation, det borde ju vara helt självklart. Det är en av de största processer som man genomgår i livet. Plats två av potentiella kriser senast jag kollade. Samtidigt är oförståelsen så stor. Man blir kallad egoistisk för att man lämnar. Det heter att man överger familjen.
Mycket skuld läggs på den som lämnar. Att den inte försökt tillräckligt eller förstör något. Men vi lämnar inte med vilja att förstöra något, vi lämnar med vilja att det ska bli bättre. Att vi ska få må bättre.
Jag vill ha obligatoriskt samtalsstöd för alla par som har barn och går igenom en separation. Och så går man kvar tills alla parter är nöjda.
4️⃣ Människor väntar för länge innan de separerar
Vi vänder ut och in på oss själva för att få relationen att fungera för hoppet ÄR det sista som dör. Och rädslan håller oss tillbaka. Vi tänker att vi kan hitta tillbaka till hur det var i början av relationen, har vi haft det en gång borde det ju gå att återskapa?! Man lovar sig själv och sin partner förändring, tänker att det inte är dåligt än.
Det är ju bara inte bra. Men vem är man egentligen att kräva att det ska vara bra jämt, vi har ju hört att vuxenlivet inte ska vara så skoj jämt. Vi väntar tills det verkligen är kris innan vi separerar, tills vi faktiskt är osams med vår partner. Tills vi tappat allt hopp. Tills vi är så slutkörda att vi inte orkar mer. Och det är ju inte optimala förutsättningar för att ta sig igenom en skilsmässa, att redan vara helt slut, eller hur?!
Vill du ha hjälp genom din separation?
Då bokar du samtal med mig via ett mejl (kontakt@vardinegenbastis.se) eller en kommentar på detta inlägg.