Tvåsamhetsnormen gör oss ensamma, åtminstone ensammare än vi skulle behöva vara.
Självklart är det inte bara tvåsamhetsnormen som är boven i dramat, det är ju i princip aldrig endast en anledning till något. Andra anledningar till att många i dagens samhälle är ensamma är:
kapitalismen och patriarkatet.
Vi lever i ett samhälle som är utformat efter en kärnfamilj, den ses som viktigare än allt annat. Vänner, fritidsaktiviteter, ideellt engagemang osv får stå tillbaka för kärnfamiljens bästa, framför allt när det gäller kvinnor. Män har mer spelutrymme för övriga aktiviteter. Utöver kärnfamiljen så jobbar vi minst 8 h per dag, ska fixa i princip allt hemma, ha koll på födelsedagar för alla i släkten, när kläder växes ur, när soptunnor ska ut och så vidare in i absurdum. Det är inte konstigt att du är trött, samhället är inte byggt för att du ska vara pigg. Det är inte dig det är fel på, det är ett systemfel!
Så, hur gör tvåsamhetsnormen oss ensamma?
Tiden till annat är oerhört begränsad.
Du har så fullt upp med din partner och familjen att det finns väldigt begränsat med tid över till både fritidsintressen, vänner och övrig egentid.
Du fastnar i din relation och tror att det är den enda verkligheten som är möjlig för dig.
Vi vänjer oss vid den omgivning vi har på gott och ont. Således märker vi inte alltid hur den påverkar oss eller skärmar av oss från omgivningen. Vi tror att den verklighet vi lever i är den enda som gäller och finns. Vi vet att det finns andra former av relationer men tror inte att de är möjliga för oss.
Vänner offras till förmån för familjen.
Samhället är byggt med familjen som centrum (utöver jobb då) och den ses ofta som det viktigaste i ens liv och det man ska offra allt för. Detta är såklart också fint och vi vill ha starka familjeband. Men det är svårt att känna att man har tid med vänner också. Och vänner är också otroligt viktigt.
Familjen ses som det viktigaste…
… men vi pratar sällan om vad som verkligen händer där för det är ’privat’ och en ’familjeanlägenhet’. Familjelivet ses som något upphöjt och något vi ska vårda och skydda. Men när vi inte pratar om hur vi faktiskt har det i familjen, hur ska vi kunna veta vad som är rimligt? När vi behöver stöd? Du är inte en dålig partner för att du berättar hur din partner behandlar dig, det är rimligt att prata om det. Både det fina och det mindre fina. Du behöver inte bita ihop och låtsas att allt är bra när det inte är det. Det avskärmar dig också från omgivningen och gör att du känner dig mer ensam.
Vi bjuder inte in andra i familjen.
Både för att vi är trötta men också av oro och svartsjuka eller av rädsla för att någon ska se hur det faktiskt är. Ditt hem behöver inte vara perfekt för att du ska ha gäster, de har inga problem med att du har damm i hörnet de är förmodligen bara asglada över att de slapp laga middag idag igen.
Tvåsamhetsnormen gör oss ensamma i högre grad än den borde enligt mig. Vad är dina tankar? Dela gärna med dig i kommentarerna!