Det var inte meningen att det skulle bli så här. Planen var ju en helt annan, att ni skulle bli gamla tillsammans. Men någonstans längs vägen tappade ni bort varandra.
Du saknar det som ni hade i början, hur allt kändes, hur kul ni hade, pirret. Men det känns så oerhört långt bort att du knappt ens kan se det, men du önskar att du kunde det. Och du har försökt. SÅ länge.
Du känner dig uppgiven, samtidigt som hoppet inte riktigt lämnat dig än. Inte alla dagar i alla fall. Du har känt dig fast och låst men är äntligen redo att göra något åt det.
Nu är det dags att faktiskt reda ut vad du vill och vad som behövs för att ta dig vidare. Kan ni rädda det ni har? Vad behövs för att det ska hända? Vill du ens rädda det? Vad behöver & vill du i livet?
Jag vet att detta är frågor som dyker upp i din hjärna då och då men som du förtvivlat duckar som om de vore brinnande krocketklot som kastades på dig. För du är så j*vla rädd för vad du kommer komma fram till om du faktiskt vågar möta dessa tankar.
Jag har varit precis lika rädd och duckat precis lika effektivt som du gör just nu. Och det funkar ju ett tag. Men sen känner man mer och mer hur trött man blir, att man aldrig kan andas ut. Att något ständigt gnager & tär på insidan.
Att våga ta steg framåt och möta det läskiga blir mindre läskigt när du går igenom det med någon som har varit där du är. Med någon som tänkt precis de tankar som snurrar i ditt huvud. Du är redo att sluta ducka nu & bokar ett KLARHETS-samtal genom att skicka ett DM.