Kanske började slutet när du inte längre pussade mig när du kom hem efter jobbet som du brukade göra. Det låter som en liten sak, men hur vet man egentligen vad som startade allt? Kanske var det när vi satt i varsin ände av soffan och kollade på en serie ingen av oss egentligen ville kolla på. En kompromiss. För att båda skulle vara nöjda. Fast ingen var nöjd. Telefoner som togs fram eftersom serien inte var tillräckligt intressant för att fånga någons intresse.
Samtalen som minskade i takt med att vardagens tristess blev mer och mer påtaglig. Tvätthögar, återvinningen som fylls på snabbare än någon hinner säga tjillivippen, gympakläder, middagsplaner, kalasinbjudningar, skjuts till aktiviteter och presenter till släktingar vi ser en gång vartannat år. Hur blev allt mitt ansvar? Även om du säger att vi hjälps åt är det fortfarande jag som ser till att något händer. Och det gör något med kärleken. Det gör något med kärleken att gå från att vara någons älskarinna till att vara någons mamma.
Det som gick från att ha varit ’kan inte andas utan dig’-kärleken till ’varför är du här hela tiden?’-frustrationen. Hur kunde det gå så fort? Ofta tänker jag att det borde ha funnits ett tecken. Men det fanns det säkert. Tecken är ju mycket enklare att se i efterhand ändå.
Jag kommer ihåg när vi var nykära och det kändes som att det inte gick att andas utan dig. Att närheten till dig var det som höll mig till liv och vi konstant räknade ner tiden tills vi skulle ses igen. När vi drunknade i varandras ögon, läppar, kroppar och tänkte att det inte finns på kartan att detta någonsin skulle kunna ta slut. Men så tänker man väl alltid när förälskelsen sprutar ut genom ens öron och små hjärtan tindrar i ens ögon.
Kanske började slutet när vi satt vid köksbordet och jag berättade att jag var gravid och du inte blev glad. Eller, du sa att du blev glad. Men det syntes liksom inte på dig. Min glädje var större än jag förväntat mig men jag lade band på den eftersom jag inte ville påverka dig. Jag ville se vad du verkligen kände inför att få ett barn med mig. Att dela vardagens alla upp och nedgångar: sömnbrist, tröjor med snor på och barn som sitter limmade vid ens ben när man lagar mat. Ville du verkligen dela livet med mig som du sade eller ville du bara det i teorin? I din fantasi och när det var enkelt.
De säger att man aldrig kan ångra ett barn, men man kan ångra att man skaffade barnet. Man kan ångra att man valde en far till barnet som inte var kapabel till att faktiskt vara en förälder. Man kan ångra att man nu är fast med denna person för evigt. Att man måste vända ut och in på sig själv för att samarbeta trots att det enda man vill är att skrika ’Jag vill aldrig mer se dig din jävla idiot’. Det gör man såklart inte. Man är en vuxen människa som vet hur man hanterar sina känslor. Man är en mamma som ser till att smörja relationerna för sitt barns skull. Man är en före detta partner som inte längre är värd att veta något om vad som händer hos barnets andra förälder.
Kanske började slutet den där morgonen när jag gick upp med vårt barn igen, efter ytterligare en oändlig natt med blöjbyten, amning och promenerande tills bebisen somnade. Du vaknade fyra timmar senare och klagade på att du sovit så dåligt, masade dig in i köket och kommenterade på att det var kaos (klart det var kaos, du städar ju för fan aldrig ville jag fräsa), tog en kopp kaffe och satte dig framför datorn. Ingen fråga om hur jag eller ditt barn mådde. Inget försök till att visa ditt barn att du var glad att se henne och ingen fråga om du kunde göra något för mig.
Jag vet, som du hör, inte när slutet började. Kanske började slutet redan innan allt började. Kanske har jag inte ens beskrivit några möjliga början till slut för dig, kanske har jag beskrivit början på början.