Vår partner ska vara den som vi litar på mest i hela världen, den som alltid har vår rygg och som stöttar oss i vått och torrt. Men vad gör man om det inte är så? Hur vågar man erkänna för sig själv och för andra i ens omgivning att den som man valt till sin partner inte behandlar en väl? Det är en otroligt tuff, svår och knepig insikt att komma till och man lurar gärna sig själv så länge det går. Man hoppas, tror på förändring, tänker att så illa kan det ändå inte vara, man har vant sig och man vet vad man har men inte vad man får. Man är rädd och bekväm. Man kanske tänker att ”hen älskar mig ju egentligen”, ”vi har bara en dålig period just nu” (även om den varat i månader eller år) eller ”hen är den bästa jag kommer få”.

Jag pratade med en klient om detta i veckan, hon har insett att hennes man inte respekterar henne så som hon (alla) förtjänar och att hon behöver något mer än vad han kan ge. Men de har varit tillsammans länge och har barn tillsammans och det påverkar såklart hennes beslut. Det är så lätt att som utomstående tänka: äsch, det är väl bara att lämna honom då. Men det är ju sällan det. Det finns oftast andra faktorer som påverkar som barn, familj, djur, jobb, bostadsmarknad, ekonomi. Men det vi pratade mest om var skammen. Att man inte vill eller vågar berätta för andra om hur det egentligen är för att det på något vis skulle bero på en själv, att detta är ett ämne som man inte så ofta pratar om och att det kan vara svårt att lyfta med vänner. Framför allt vänner som känner båda parter, men människor är ju sällan likadana mot sin partner som mot vänner (vilket också är rimligt och bra) men det kan vara lätt att tro att man vet hur någon är som partner baserat på hur hen är som vän. Vilket inte alltid är en rimlig slutsats att dra.

Är det bara en dålig period?

Ibland har man bara en dålig period, som alla har, och den går över om man arbetar på relationen tillsammans med sin partner eller om yttre omständigheter gör livet enklare på något annat relevant plan som påverkade relationen. Men ibland behöver man inse att ens relation inte är så som man önskade. Och det kan vara skrämmande och pinsamt och skamfullt. Man kan känna skuld och skam över att man valt partnern man valt, över att man stannat kvar så länge som man har, över att man på något vis accepterar att bli behandlad som man blir. Om man erkänner för sig själv att man inte mår bra i sin relation kommer även kravet eller önskan om att göra något åt det. Om man inte erkänner för sig själv att man vill ha eller behöver något mer så kan man bara fortsätta där man är och låta livet rulla på. Men har man insett att man inte är nöjd är det svårt att gå tillbaka till det man har.

Någon klok person sa att alla relationer har ett bäst-före datum och jag brukar tänka att alla relationer ger oss något oavsett längden på dem. Vi är fostrade till att tro och hylla de relationer som varar under en lång tid men att en relation är lång betyder inte automatiskt att relationen är bra eller god. Det är svårt men nödvändigt att inse när relationen inte längre gynnar en eller någon av partnerna. För att alla ska kunna växa, utvecklas och må bra. Men det är också svårt att lämna något och någon man spenderat mycket av sin tid med, man måste lära sig nytt om sig själv, fundera kring vem man är nu, vad man vill och hur man förändrats. Det kan vara obekvämt, skrämmande och kännas som ett ansträngande projekt men ofta blir det bra, om man vill och orkar lägga energi och tid på sig själv och uppbrottet.