Att en separation är skadlig för barn är en av de största myterna som florerar. Det är en av de största faktorerna som håller personer fast i relationer där de inte mår bra. För idén om att det är viktigare att barnen är med båda föräldrarna på heltid än att föräldrarna mår så bra de kan må är så stark.
Och även om jag förstår varför och tänkte mer eller mindre samma sak själv innan jag separerade så vet jag hur mycket just den idéen faktiskt skadar barn.
För den gör att människor stannar kvar i relationer där de mår dåligt istället för att avsluta och må bättre. (Och ja, ibland är det inte relationens fel att någon mår dåligt, och ännu oftare är det en kombination av flera faktorer).
Det är inte bra för barn att deras föräldrar mår dåligt. Föräldrar som mår dåligt kan inte vara sitt bästa jag för sina barn. Har inte kapacitet och utrymme för att verkligen vara den förälder som de vill vara. Så det bästa du kan göra för dina barn är att göra det du kan för att må bra.
Ibland innebär det att avsluta en relation, ibland innebär det att gå i terapi, att flytta, göra något annat. Det kan innebära många olika saker.
Men att du mår bra och att du lär dig hur barn (människor) fungerar så att du kan finnas där för dem är avgörande för hur bra barnen kommer må. Vilka förmågor de lyckas utveckla, vad de kommer tänka om sig själva och sin framtid mm.
Stannar du i din relation på grund av barnen?
BRIS har också tydliga och konkreta tips på vad man ska tänka på när man pratar med sitt/sina barn om separation/skilsmässa.
Men det är inte en händelse i sig som enskilt avgör hur mycket den påverkar en individ. Det som avgör hur påfrestande något blir för en person är vilket STÖD personen får.
Hur väl personen kan sätta in allt i ett sammanhang, att hen förstår att hen inte är orsaken. Att personen har ett sätt att uttrycka och förstå sina känslor. Att den har personer i sin närhet som hen litar på och kan vända sig till.
Det är det som avgör.
Här hittar du mer info om hur du kan stötta barnen i en separation
Jag vet att denna tanke kan kännas hård men jag behöver säga den ändå.
Stannar du i din halvdåliga relation för att du inte vill vara utan barnen på halvtid?
Då är jag ledsen att säga detta men…
Du är redan utan barnen på halvtid.
Och jag säger det för att det var samma sak för mig när jag var fast i funderandet på relationen och tvivlandet på mig själv.
Det tog så mycket tid och energi att jag inte kunde vara en helt närvarande mamma när jag umgicks med mitt barn (eller mina vänner eller på jobbet).
De ständiga kasten mellan att det var helt okej till känslan av att detta fungerar verkligen inte mer höll på att köra slut på mig.
De hindrade mig från att verkligen kunna njuta av lekstunderna med mitt barn.
Jag var där, men jag var ändå inte där.
Och det gör ont i mig att jag inte var mer närvarande, att jag inte tog emot hjälp tidigare, att jag lät det bara rulla på i hopp om att tiden skulle ge svaret.
Jag skäms lite för att jag duckade mitt ansvar som förälder (alltså se till att jag mår bra). Och föll för rollen av en självuppoffrande mamma som det finaste man kan vara.
Du är just nu ditt barns förebild om hur man har en kärleksrelation.
Och du hjälper till att skriva ditt barns kärlekskarta. Du/ni lär ditt barn vad hen kan förvänta sig av en partner.
Vare sig du vill det eller inte.
Och den insikten hjälpte mig att ta ett beslut.
För relationen jag hade med mitt barns pappa var INTE hur jag ville att hans bild av en relation skulle vara.
Du vet att barn inte lyssnar på vad vi säger, de tar efter det vi gör och inte gör. Jag vet att det är jobbigt att höra men likväl är det viktigt och sant.
Så, är relationen du är i just nu en bra förebild för dina barn om hur en kärleksfull och genuin relation är?
Om inte, så vet jag att du är tillräckligt modig och stark för att göra det du kan åt det.
Här hittar du mer info om hur du kan stötta barnen i en separation