Som jag skrivit om många gånger är vår egen tolkning av verkligheten sällan objektiv. Jag skulle till och med säga att det inte finns några objektiva sanningar som beskriver situationer och händelser på ett helt rättvist sätt. Allt vi tycker, tänker, känner och gör är påverkat av våra tidigare erfarenheter, nuvarande situation och kroppens upplevelser. På min utbildning har jag precis läst att vi bedömer andras personlighet som varmare om vi precis hållit i en varm kopp och kallare om vi precis hållit i en kall. Rätt galet hur små saker som spelar in egentligen, eller hur? Så de slutsatser som du drar av situationer är inte alltid riktiga eller objektiva.
Det är vanligt att vi lever efter regler som inte alltid gynnar oss, som jag skrev om att jag har varit dålig på att be om hjälp för att det, enligt mig, ansågs som ett tecken på svaghet. Det är numera en livsregel jag omformulerat. En annan kan vara att man måste vara smal för att vara lyckad eller att man är lycklig(are) när man är smal. ps. jag har testat den senare, stämmer ej. Otroligt ovärt att spendera så mycket tid, energi och tankekraft på att vara smal och fokusera på mat när det finns så mycket annat intressant att göra här i livet.
Jag vet inte hur det är med dig, men min inre röst har inte alltid varit snäll, stöttande och uppmuntrande. Det har utan tvekan varit en process att ta sig dit. Jag var länge fast i cementerande tankar om mig själv som att jag var blyg, inte vågade tala inför en större grupp människor eller inte värdig omtänksam kärlek. Jag fattade inte riktigt att jag kunde förändra dessa tankar heller, men det gick. Jag skulle inte säga att jag är den mest utåtriktade personen som älskar att stå i centrum nu heller men inte hindrad av min blygsel som förut, jag har hållit redovisningar för 50+ personer och jag har hittat en otroligt omtänksam partner som jag aldrig känner är mig ovärdig. För kärlek är ingenting man förtjänar av olika anledningar. Kärlek är något alla behöver och borde få.