Det kan uppstå många olika orättvisor i en separation. Och det som jag tror att de flesta tänker på när man pratar om detta är den ekonomiska delen. Att någon får mer eller mindre än hen har rätt till och att det skapar osämja och orättvisa. Även om det inte känts orättvist kring ekonomin tidigare i relationen så kan det uppstå friktion i samband med en separation.
En annan aspekt som kan kännas orättvis är att den som inte tar beslutet om separationen kan känna sig överrumplad. Inte känna sig delaktig i beslutet och bitter över att någon annan beslutat åt en. Det kan också kännas tufft att få höra att ens partner tänkt på detta länge men inte sagt något (även om ens partner har försökt säga det).
Orättvisan i en separation som många missar
Men idag vill jag lyfta en aspekt som det inte pratas lika mycket om. Nämligen det orättvisa i att (oftast) kvinnan försökt nå fram till din partner i ÅR, kämpat och förklarat osv och sen när det är dags för separation är det hon som måste driva DEN MED.
Hon har drivit relationen, familjen och hemmet under så många år. Absolut ofta med ‘hjälp’ från den ‘snälla’ mannen. Som gör mer än sin pappa men inte direkt mycket på eget initiativ och tycker ofta sin partner är gnällig och bortskämd.
Nej – inte alla män och nej, detta betyder inte att män är dåliga eller inte gör något alls. Men detta är ett mönster som finns i alldeles för många relationer och vi måste prata om det.
Kvinnan har försökt beskriva vad hon behöver, både som kvinna och som medansvarig för ett hem. Men han fattar inte, suckar, tycker hon tjatar. Tycker att hon borde vara nöjd eller säger att han ska bli bättre (men utan plan på hur det ska ske).
Kvinnan behöver driva separationen också
Så inte nog med att hon drivit hela relationen. Nu när hon till sist gett upp hoppet om att det någonsin kommer bli bättre och står inför en separation – så är det ofta upp till henne att driva den med.
För han ‘vill ju inte egentligen’ (men är heller inte förmögen att börja ta ansvar). För ‘detta är ju hennes val (fel), alltså får hon fortsätta ta mest ansvar’. Och det är så fruktansvärt orättvist att jag vill kasta tallrikar i väggen.
Eftersom att när man väl tagit beslutet och tagit sig till separationen så är man SÅ HIMLA TRÖTT. Man vet knappt hur man ska ta sig igenom allt. Vart man ska börja. Hur man ska orka hålla ihop, ta sig igenom vardagen och samtidigt bära skulden av att känna att man är den som ‘förstör’ familjen.
Det är så ofantligt orättvist och det är något som vi behöver prata mer om. Det är inte rimligt att kvinnan ska behöva ansvara mest för separationen även om mannen inte aktivt valde det. Eftersom att han också är ansvarig för att relationen är slut genom sitt beteende och sina tidigare handlingar.
ps. du förstör ingenting genom att avsluta en relation. du omformar familjen. Typ allt går att lösa med mod och ansvarstagande. Och du är sannerligen inte så ensam som du tror. Vill du känna dig mindre ensam i allt går du med i mitt medlemskap ’SEPARATIONSHJÄLPEN’.