Nu är det dags att plocka fram modet igen och försöka möta dessa starka känslor som vi alla har då och då, vissa oftare än andra. När du förstår vilken känsla du har och vad den härstammar i känns det ofta inte lika hemskt och jobbigt längre. När du sedan kan möta känslan utan att fly kommer du märka att den går över rätt fort ändå. Det är när man flyr från den som den aldrig vill försvinna. Men, mer om detta senare. 

En väldigt bra anledning till att göra detta när du har starka känslor är för att när du funderar kring var du känner så lugnar du ner hotsystemet (rädslan) eftersom du kopplar på frontalloben. Men det är även viktigt och hjälpsamt att göra det i efterhand.

Rädslan har hjälpt oss överleva

Rädsla är vårt svar på hot, och det är tack vare den som vår art har överlevt. Den finns alltså där av en bra anledning och kan många gånger vara hjälpsam. Man kan tänka att rädsla är vårt larmsystem, liksom en brandvarnare, och du håller nog med om att en brandvarnare hellre ska pipa en gång för mycket än en gång för lite. Och på samma vis fungerar rädslan. Den finns där för att vi ska överleva. Men eftersom att det numera inte finns lika många direkta faror i vår omgivning behövs rädslan inte längre lika mycket för att säkra vår överlevnad. Rädslan är en grundläggande känsla som ändå gärna vill ha sin plats i våra liv och när det inte finns reella faror blir det lätt så att hjärnan hittar på egna faror. 

Rädsla är den känsla som uppstår av ett verkligt hot och ångest är den känsla som uppstår av ett inbillat hot, båda känslorna har samma symptom. Beroende på vilken känsla man har hanterar man dem på lite olika vis. Vad som utlöser detta larmsystem är såklart olika beroende på vem du är och vilka erfarenheter du har. Viktigt att ha med sig är att man egentligen inte behöver befinna sig i en farlig situation för att larmsystemet ska gå igång, det räcker ofta bra med att bara tänka på något som hänt eller potentiellt farligt eller läskigt. Därav ytterligare en anledning till att börja styra dina tankar. 

Det kan kännas som att rädslan sprider ut sig som ett gift i dina ådror, att den helt tar över din kropp. Musklerna spänns, handflatorna blir svettiga, munnen blir torr, pulsen dunkar i öronen och du får tunnelseende. Du analyserar och övertolkar omgivningen. Detta är helt naturliga, biologiska reaktioner som var hjälpsamma när vi skulle fly från faror på savannen. Nu är de inte lika hjälpsamma längre och de kan kännas riktigt obehagliga. Och det är därför du gärna undviker det som du är rädd för eller det som ger dig ångest. När situationen är slut gör du en skadeanalys och det är vanligt att man på en gång börjar oroa sig för att det kommer hända igen. Och då stängs inte hotsystemet eller larmsystemet av utan man fortsätter befinna sig i detta spända läge och kroppen får inte vila. Det kommer tips på olika somatiska övningar du kan göra för att bryta detta tillstånd senare i modulen.

Vissa rädslor eller ångestskapande situationer behöver man inte ta itu med om man inte verkligen vill, men när de hindrar dig i ditt dagliga liv är det hjälpsamt att försöka förändra och skapa hållbara strategier för att man ska få må bra. 

Primära och sekundära känslor

Det är otroligt hjälpsamt att kunna avgöra om ens känsla är primär eller sekundär. Men det är svårt när man inte är van för den sekundära känslan kommer ofta väldigt fort på den primära att man knappt hinner uppfatta den primära. Så, den primära är den ’riktiga’ känslan och den sekundära den känsla som kommer efter, som man vågar kännas vid kan man säga. Ilska är många gånger en sekundär känsla för ledsamhet, besvikelse eller skam. Den primära känslan kan kännas för obehaglig att uttrycka och känna vilket leder till att man använder en annan känsla för att hantera den. När vi agerar på sekundära känslor blir det sällan bra, det kan öka ens egen känsloförvirring och dessutom skada ens relationer. Det är många gånger hjälpsamt att först hitta, se och möta den primära känslan och sedan se om man ska agera som ’känslan vill’ eller göra tvärtemot. 

Ett problem med att man agerar på sin sekundära känsla är att behovet man har utifrån sin primära känsla har svårare för att bli mött. Om du är ledsen men uppvisar ilska är det mindre troligt att du får tröst (eftersom folk tror du är arg och inte ledsen).

För att kunna avgöra om känslan är sekundär eller primär är det viktigt att pausa, observera, beskriva och bekräfta känslan. När du bekräftat den tydliga känslan kan du tänka: ”Vad ligger under denna känsla?” Ibland ligger det ingenting under, ibland kan du ha fler än en underliggande känsla.

Detta är ett projekt när man inte är van men det går att lära sig och med tiden blir det enklare. Det är också en ypperlig grej att öva på genom att observera andra exempelvis om man ser en tv-serie. Kom ihåg att du inte behöver reagera (alltså agera på impuls på någon annans beteende eller dina tankar/känslor) utan du kan pausa och agera (välja ditt beteende).

Primära känslor: ilska, ledsamhet, glädje, rädsla, skam.

Sekundära känslor: ångest, irritation, generell nedstämdhet, aggression, tomhet eller hopplöshet.

OBS! Primära känslor kan bli sekundära känslor, ex kan ilska vara primär och ledsamhet vara sekundär för ilska är för jobbigt. 

Rädsla för sårbarhet

När du är rädd för att visa dina svagheter är det svårt att skapa den där emotionella, djupa kontakten som vi alla behöver för att må bra. Vi kanske inte behöver den varje dag med exakt alla, men vi behöver den då och då med någon eller några personer. Vi drabbas alla av svårigheter och när vi inser att vi inte är dåliga eller fel för att vi gör det, utan att det är en del av att vara människa och att alla känner så kan vi tillsammans växa. Det är otroligt läkande och välgörande att prata om det svåra och starka. Och det är där riktigt vackra stunder kan uppstå. Det är svårt och kan kännas jobbigt ja, men det betyder inte att du ska låta bli. Trotsa känslorna och gör det ändå. Det är också otroligt mycket enklare att faktiskt göra detta när man inte baserar sitt egenvärde på det man gör, när man känner att man är okej fast man gör fel. 

Vi längtar alla efter kontakt med andra. Många av oss är rädda för att bli avvisade/missförstådda när vi gör det och att känna smärtan som avvisandet leder till och därför är vi i stället självkritiska. Vår längtan efter närhet tar oss bort från närheten eftersom det är i sårbarhet denna form av närhet uppstår.