Brené Brown har skrivit otroligt mycket om detta intressanta och spännande ämne och denna text grundar sig på boken ’Mod att vara sårbar’.

Hon går igenom en mängd myter som är kopplade till sårbarhet och den första är att sårbarhet på något sätt skulle ha med svaghet att göra. Det har det inte. Sårbarhet är alla känslors kärna och att känna är att vara sårbar. Det blir problematiskt när vi tror det och anstränger oss för att fly från starka känslor och anser att de som visar och upplever dessa känslor är svaga när det i själva verket kräver mycket mod för att våga känna och våga visa sina känslor. Brown definierar sårbarheten som en ovisshet, ett risktagande och en känslomässig nakenhet.

Myt två är att sårbarhet inte är för alla. Det är det, alla är vi sårbara på olika sätt, sårbarheten har med mänsklighet att göra. Ingen undslipper den även om vi vill och försöker. 3 frågor som kan vara nyttiga att ställa ibland är:

• Hur agerar jag när jag känner mig känslomässigt blottad? 
• Hur agerar jag när jag känner mig riktigt obekväm och osäker?
• Hur villig är jag att utsätta mig för känslomässiga risker?

Vi kan inte välja bort sårbarheten men vi kan välja hur vi agerar på den. 

Myt 3 är att vara såbar är att visa för mycket. Nej, eftersom att sårbarhet kräver förtroende, tillit och ömsesidighet. Man delar med sig av sina tankar, minnen, känslor och drömmar till dem som gjort sig förtjänta av dem. Man delar det inte hejvilt med alla som vill lyssna. Tillit skapas genom att vara sårbara tillsammans och den kräver arbete och växer successivt genom uppmärksamhet, intresse och engagemang. 

Att våga prata om skammen

Japp, det är jobbigt att prata om skam. Man vill mest gömma sig när man skäms men det är när vi inte pratar om skammen som vi skapar farliga situationer på riktigt. Då tror vi att vi är ensamma om den och då äter den upp oss. Ju mindre vi pratar om den, desto större plats tar den i våra liv. När vi pratar om den minskar den och när vi pratar om den lär vi andra i vår närhet hur man gör och att de inte är ensamma om sina känslor. Skamkänslor är allmängiltiga. Alla har dem, få vågar prata om dem. 

Skammen dödar kreativiteten

När du tror att ditt egenvärde är baserat på det du gör eller presterar är det väldigt läskigt att visa något du jobbat med. För tänk om de inte gillar det, då betyder ju det att du är värdelös och otillräcklig och fel och dålig och allt annat hjärnan hittar på. Antingen minskar du produkten (texten, kläderna, åsikten) till något som känns mindre du men mer accepterat eller så tar du åt dig av andras åsikter och låter dem hämma dig i fortsättningen. Vi är alla rädda att ha fel, bli förminskade och känna att vi inte duger. Det är helt normalt och något vi alla känt från gång till gång. Men dessa rädslor hindrar oss från att skapa, från att vara kreativa och från att vara oss själva fullt ut. Vi måste känna att vi har ett egenvärde som inte är baserat på prestation för att vi ska våga visa oss fullt ut. Strunta i den kritiska rösten i huvudet och göra saker ändå och lita på att vi är precis lika bra ändå, även om vi gjorde fel eller något knasigt. 

Skamtålighet är att kunna bemöta den kritiska rösten och skammen med ord som: ”Ja detta var jobbigt och just nu känner jag mig uppgiven och förtvivlad. Men bekräftelse, framgång och erkännande är inte de värderingar som jag vill ska styra mitt liv. Mod är mitt ledord och nu var jag modig. Jag behöver inte dig!”

Skam, skuld, genans eller förödmjukelse

Dessa känslor är rätt lika och kan lätt blandas ihop så nu tar vi och reder ut dem så gott det går. 

Skam = jag är fel

Skuld = jag har gjort fel. 

För att ta reda på om du känner skam eller skuld är det bra att lyssna på din inre dialog. Hur pratar du med dig själv om situationen? Ligger fokus på att du är dålig eller ligger fokus på att du gjorde något fel? 

Vissa människor tror att skam är bra för att skapa förändring, men det är det tyvärr inte. Skam är en stark och jobbig känsla vi gärna inte vill bemöta eller kännas vid, det leder till att vi försöker skydda oss genom att lägga skulden på någon annan, kommer med bortförklaringar, gömmer oss eller kommer med en halvhjärtad ursäkt. I stället för att ta ansvar för våra handlingar flyr vi på olika sätt. 

När vi tar ansvar för det som hänt genom att be om ursäkt, förändra vårt beteende eller gottgör någon annan är vi oftast drivna av skuldkänslor. Skuldkänslor är också starka och krävande men de leder oss framåt medan skamkänslor är hämmande. Skam är inte ett användbart hjälpmedel för att få någon att förändras, vare sig en själv eller någon annan. Skam cementerar och är destruktiv och rentav farlig om vi fastnar i den och låter den ta över vårt liv. 

Förödmjukelse = när vi blir orättvist utsatta. Exempelvis om din chef skäller på dig inför dina kollegor. Om du tänker att chefen gör fel och att du inte förtjänar detta känner du dig förödmjukad. Om du tänker att du är fel, hopplös och misslyckad känner du skam. Förödmjukelse är en hemsk känsla och kan i längden leda till skam om man utsätts och börjar tro på det andra säger, men i grunden är den bättre än skam eftersom den inte isolerar oss eller får oss att bli destruktiva. 

 Genans = något som är pinsamt. Man skäms en stund men man vet att man gjorde något som andra också gjort ex säga fel under en redovisning, ramla på isen, tappa något på restaurangen. Alla dessa situationer kan leda till skam om man känner att man är misslyckad för att detta händer, men man kan också känna genans och det är mindre farligt att göra det. 

Hur hanterar man då skammen?

Genom att prata om den!! Det är jobbigt ja, men det hjälper otroligt mycket. Forskning har visat att det är mer skadligt att inte prata om en traumatisk händelse än att vara med om själva händelsen. Så det är inte händelsen i sig som skapar trauma det är hur man bearbetar och hanterar händelsen. 

Skam är olika för män och kvinnor

För män finns det oftast två sätt i hur de reagerar på skam. Om en man känner sig liten och otillräcklig blir han antingen arg eller stänger av känslor helt och sluter sig. Samhället lär dem att de inte får vara rädda, visa rädsla eller vara sårbara och när dessa känslor dyker upp omvandlas de till något som känns mer okej, som ilska. Som jag skrev om kring primära och sekundära känslor. 

Kvinnors skam handlar ofta om utseende eller deras föräldraskap / familjebildning. Men det som kan vara jobbigast är att vi förväntas vara perfekta utan att anstränga oss. Allt ska komma naturligt och utan att vara svårt eller jobbigt. Men det är ju en ren omöjlighet. Många gånger är vi fast i att oavsett vad vi gör så blir det på något sätt fel. Vi ska vara perfekta, men utan att anstränga oss och utan att lägga mindre tid på familj, hem eller jobb. Man ska säga vad man tycker och tänker men får absolut inte såra någon. Man får inte vara för känslomässig för då är man hysterisk, men inte för nedtonad för då är man känslokall. Allt är konstant en omöjlig balansgång och både män och kvinnor är riktigt bra på att upprätthålla dessa normer och regler. 

Jag dömer mig själv hårdare än dig

Så om du träffar någon som dömer andra hårt kan du lita på att hen dömer sig själv hårdare. För att om jag är trygg och nöjd med mig själv har jag inget behov av att kritisera eller anmärka på andra. Men om jag känner mig mindervärdig vill jag dra ner andra på min nivå så jag slipper vara ensam om att vara dålig.