… det leder bara till att de aldrig försvinner. 

Jag vet, när man lärt sig att undvika sina känslor hela livet, när man inte fått uttrycka vissa känslor som barn och när man lärt sig att känslor är ’hemska’ och ’farliga’ så är det svårt att våga möta dem. Men inga känslor är farliga. De är bara känslor. Precis som inga tankar är farliga, de är bara tankar.

När du vågar möta dina starka känslor kommer de försvinna, jag lovar. Det är läskigt i början men när du testar så inser du hur fort känslan faktiskt klingar av när du möter den, ungefär 2-3 minuter. Men om du undviker känslan kommer den ta upp så mycket mer av ens tid. 

Jag önskar att vi alla fått lära oss detta så mycket tidigare och har i mitt jobb som lärare försökt lära mina elever att reda bland sina känslor för det är så otroligt viktigt. Det är när våra känslor är för läskiga som vi börjar med beteenden som verkligen kan vara skadliga, som ätstörningar och andra former av beroenden. Eller att man stannar i sin relation man inte trivs i för man är rädd för att vara ensam. Eller att man fortsätter jobba supermycket för man är rädd att känna sig dålig eller otillräcklig osv. 

Om vi är rädda för känslor kan vi under hög press och stress fly till vårt utforskarsystem för att slippa de starka känslorna. Detta för att vi är så rädda att vi skulle gå under om vi släppte fram känslorna. Men det gör vi inte. Att fly från känslor kan man exempelvis göra genom att jobba mer eller bara göra mer i allmänhet, men det sker alltid på bekostnad av trygghetssystemet och vår återhämtning. 

Det finns ett citat som jag inte kommer ihåg ursprunget på men som lyder ungefär så här: ”Känslor ärvs genom generationer tills någon vågar känna känslan” och den tanken resonerade väl med mig. Så mycket trauma och annat ärvs från föräldrar till barn tills någon vågar stoppa och känna dessa starka känslor. Då kan man bryta den destruktiva cykeln. 

Som du gör nu! Heja dig som vågar möta dina starka känslor, jag vet att det inte är det enklaste.